Våra elitaktiva

Elitaktiva grupp A

  • Fanny Schulstad – Längre distanser
  • Jonatan Gustafsson – 800m uppåt

Elitaktiva grupp B

  • Martin Regborn – Längre distanser
  • Alvin Reinebo – 200m, 400m
  • Rasmus Carlsson – Stavhopp
  • Tilda Bernhult – Kula, spjut & diskus
  • Simon Sharapo – 60-200m & längdhopp
  • Leon Bodén – Spjut
  • Henrik Franzén – 800m

Elitaktiva grupp C

  • Stefan Franzén – 100m
  • Petra Olsen – Stav
  • Ludvig Molinder – 200m, 400m
  • Sigge Bergentz – Sprint, Häck
  • Tindra Frykholm – Höjd, sprint, mångkamp
  • Svea VIctorén – Höjd

Elitaktiva grupp D

  • Alfons Elmgren – Stavhopp
  • Albin Gyhlenius – Mångkamp, Längd, Stav
  • Ilva Gunnarsson – Slägga
  • Ebba Asp – 60m, 100m, 200m
  • Noha Olsson – 3000m hinder, längre distanser
  • Julia Karlsson – Diskus

Fd Elitaktiva som vi skrivit om

Elisabeth Lithell - Spjut

Elisabeth Lithell (fd. Höglund) kommer ursprungligen från Finland men flyttade till Sverige vid tre års ålder. Hon har dubbelt medborgarskap, men tävlar för Sverige i friidrott. Elisabeth är uppvuxen i en mycket idrottsintresserad familj och har testat en rad med olika idrotter. Därför var det även naturligt för henne att en stor del av hennes friidrottskarriär dedikerades åt mångkamp, innan hon valde att specialisera sig på grenen spjut.

Elisabeth tävlade i friidrott vid 6-7 års ålder för första gången, men började inte träna i grupp förrän vid 10 års ålder då hon började träna för IF Göta. Vid 2005 blev Elisabeth antagen till FIGet i Karlstad som mångkampare och fick då Ulf Karlsson som huvudtränare. Vid sidan av hade hon hjälp av flera grenspecifika tränare. Vid 17 års ålder började Lassa Haka ansvara för Elisabeths spjutträning, ett samarbete som utvecklades och fortsatte även efter gymnasiet där Lasse blev huvudansvarig för Elisabeths träning.

Elisabeth tror att hennes tid under FIGet har lärt henne mycket då hon mötte så många olika tränare och även hade en del motgångar i form av skador, vilket fick henne att lära känna sig själv, sin kropp och vad som fungerade bäst för henne. Idag vågar hon ifrågasätta när något inte känns bra och känner att hon kan ta klokare beslut jämfört med då. Elisabeth tror att det är viktigt att man får genomgå misstag under sin idrottsresa och att man sedan lär sig och utvecklas från dessa erfarenheter.

Något som Elisabeth vill belysa är att man måste lära sig hantera dåliga träningar/tävlingar. Hon menar att man hela tiden skall se det långsiktiga målet och man inte alltid kan styra över saker som händer och sker i kroppen. Ibland har man exempelvis en dålig dag och känner sig trött och är på dåligt humör, precis som det kan vara i både jobb och skola, och det kan förstås påverka prestationen. Det är ok att ha en dålig dag, eller att göra en dålig prestation, men nästa dag kommer en ny chans att jobba vidare och bli bättre.

Det som sporrat Elisabeth under hela hennes idrottskarriär är den ständiga strävan efter förbättring och en tro på sig själv, att hon ännu inte uppnått sin fulla potential. För att nå denna är det enligt Elisabeth mycket viktigt att bygga upp ett nätverk kring sig själv och sitt idrottande. Man skall veta vem man kan vända sig till vid ett problem med exemepelvis axeln eller om man exempelvis behöver massage. För Elisabeth har Kari Kiviniemi varit ett viktigt stöd när det kommer till sjukgymnastik. De inledde sitt samarbete för några år sedan, ett samarbete som blev mer seriöst 2014. Nätverket (vilket inkluderar flera viktiga personer), har hjälpt Elisabeth att få en stabilitet och ett tänk i hur hon skall undvika skador. Hon har regelbundna uppföljningar och har ett skadeförebyggande tänk i sin träning, vilket hon tror ligger till grund till varför hon varit skadefri de senaste två åren och även nått fina framgångar med sitt idrottande.

Under senare delen av 2016 bytte Elisabeth till KFUM Örebro Friidrott från IF Göta, ett byte som enligt henne var naturligt då hon bor, lever och har sin nya tränare här. Hon upplever att bemötandet varit jättebra och hon känner att hon vill kunna gynna den miljö där hon tränar och bor. Hon trivs också väldigt bra med sin tränare Nils Holmdahl där träningen både är rolig och full av utmaningar. Nils hjälper Elisabeth att pusha sig i alla övningar på ett roligt, men fortfarande seriöst sätt. Träningsgruppen har även en väldigt bra atmosfär och Elisabeth upplever att det är bra att hon har personer i gruppen som är bättre än henne i många moment, exempelvis i styrkan, vilket blir väldigt motiverande och pushande. Samtidigt upplever hon att det är skönt att hon är ensam spjutkastare i gruppen då hon känner att teknikförbättringar får ta den tid det tar och inte behöver stressas fram.

Idag arbetar Elisabeth på deltid ca 75% och är utbildad kemist. Hon är kvalitetsansvarig på Lindroos Hälsa på Aspholmen och jobbar mycket med livsmedelsfrågor och produktutveckling. Jobbet tillåter henne att fokusera på annat än idrotten, samtidigt som hon ändå har tid för återhämtning från träning. Det ger henne också en annan social tillvaro. Elisabeth gifte sig även nyligen och fick då efternamnet Lithell (tidigare Höglund). Hennes make Mikael Lithell är före detta futsalspelare i Örebro i allsvenskan och det var också genom idrotten som de träffades. Elisabeth menar att det är oerhört viktigt att få ordning på livet runt omkring om idrottssatsningen skall bli så bra som möjligt. Man skall helt enkelt må bra på alla plan.

Slutligen avslutar Elisabeth med att sammanfatta några viktiga tips till yngre idrottare som är på väg uppåt och som vill lyckas:

  1. Tro på dig själv och att du kan nå dit du vill.
  2. Försök på egen hand eller ta hjälp för att fixa ett nätverk runt omkring dig som kan stödja din idrottssatsning, så att du vet vem du kan ta hjälp av om problem uppstår.
  3. Vid låsningar mentalt – Skapa en trygg tillvaro runt omkring dig där du känner dig duktig och bra. Notera den utveckling du gjort, om det så handlar om små framsteg. Ha långsiktiga mål – då kan du backa tillbaka på det och blicka framåt. Våga arbeta med det mentala planet!
  4. Våga vila olika kroppsdelar så att du inte är på allting jämt. Våga lyssna på kroppen och sträva efter att lära dig hur din kropp fungerar.

5: Utmana dig själv på roliga sätt. Det kan vara en enkel sak som att klara av en viss bålövning eller liknande inom en viss utsatt tid.

Elisabeths Meriter

Personligt rekord: 54,42 m

Seniorlandslaget, Finnkampen 2014, 2015, 2016
SM-guld 2014
SM-silver 2016
4:a genom tiderna ”All time” damspjut Sverige

7:a Student-OS / Universiaden, 2013
Innehavare av värmländskt rekord för seniorer/K22
Juniorlandslaget 2009-2010
3 Junior-SM silver 2009-2011
5:a Nordiska-Baltiska mästerskapen för 22-åringar, 2010
4:a Nordiska mästerskapen för 19-åringar, 2009

För mer information besök Elisabeths hemsida för att se hennes resa genom åren: http://www.ehoglund.se/

Elin Östlund - Sprint 60-200 m

Jag sitter ner med en tjej som är sprudlande glad, en tjej som säger att hon ända sedan barnsben haft väldigt mycket energi och haft svårt att slappna av. Hennes namn är Elin Östlund, en sprintertjej på banan, men en helt vanlig tjej till vardags.

Elin säger att hon alltid varit både snabb och energisk och att sprinten tillsammans med dansen, under en stor del av hennes liv, varit ett sätt för henne att få landa och slappna av. Redan i årskurs tre började Elin bekanta sig med friidrotten. Hennes grannes mamma var då friidrottstränare i Glanshammar och en dag valde Elin att hänga på och fastnade direkt för friidrotten. Elin hade mycket lätt för koordination och att ta till sig nya övningar, vilket hon till stor del tror beror på sin bakgrund i dansen (Elin dansade ända till 19 års ålder). Elin säger hon tror att en bakgrund inom dans eller gymnastik är mycket gynnsamt för friidrott.

Efter ca 1 års träning i Glanshammar valde Elin att byta till KFUM Örebro Friidrott då det låg närmre till hands. I KFUM började Elin i en ungdomsgrupp med Peter Forsell och Per Wilkås, som var hennes kompisars föräldrar. Det var en välfungerande grupp, men Elin kände ganska tidigt att hon hade fastnat för några grenar som hon ville utöva och att hon inte vill pendla mellan flera olika grenar. De grenar hon fastnade för var korthäck, sprint och längdhopp, där sprinten redan tidigt låg henne närmast om hjärtat. Då Elin tidigt kände att hon ville satsa all-in och få specialisera sig, valde hon vid 13–14 års ålder att gå vidare och byta grupp. Hon säger själv att hon kommer ihåg tydligt när hon bestämde sig och det var på den stora tävlingen Världsungdomsspelen. Där sprang hon sin främsta gren 200m, men det gick så dåligt att hon inte blev uttagen till en stafett som hon verkligen hade sett fram emot (dock fick hon springa ändå då en ordinarie blev sjuk).

Efter det valde hon att gå till en träningsgrupp med Patrik Tellgren. Det var ett gäng på ca 10 tjejer som körde ganska länge ihop. De hade mycket roligt och Elin kom bra överens med Patrik. På sitt första USM gick Elin till final i de grenar som hon ställde upp i (60m, 200m & 60m häck) och Elin säger själv att hon tror att hon tog medalj i alla grenarna om hon minns det rätt. Efter det gick det mycket bra några år med framgångar i form av medaljer och fina placeringar på både USM och JSM, innan hon började stöta på problem i form av skador och mentala motgångar. Elin säger att det på JSM för 19 åringar, efter att hon tagit studenten, gick riktigt dåligt och att skadorna började komma kort efter det. Hon kände av sin ljumske på hösten 2010 och i början av januari 2011 började problemen rejält. Ljumsken begränsade henne mycket ända fram till 2014 och Elin säger att hon endast kunde tävla sporadiskt och att det ibland kunde gå upp till 7 månader utan att hon kunde springa fullt ut. Våren 2014 var det så illa att Elin hade bestämt sig för att lägga skorna på hyllan och gå vidare. Hon jobbade hela sommaren därpå och tränade knappt. Där och då berättade hennes kompis och träningskollega idag, Hanna Wiss, om Nils Holmdahl som idag är Elins tränare.

Det var där och då som vändningen kom för Elin. Efter en ganska lyckad rehabiliteringsprocess kände hon sig redo att ge det hela en sista chans, något som hon är oerhört glad över att hon gjorde idag. Det var dock inte så lätt i början då Nisse och Elin skiljde sig ganska mycket åt. Elin gillade att vara fri och fick lätt infall att testa på olika saker, som kanske i stunden kändes bra, men som egentligen inte var en bra idé. Nisse var å andra sidan mycket strukturerad och ville ha koll på allt, vilket enligt Elin var precis det hon behövde, något hon insett nu i efterhand.

I och med träningen med Nisse försvann ljumskproblemen och Elin tror att det till stor del beror på att Nisse är väldigt noggrann med att bygga upp saker i sin egen takt. Elin liknar det vid när man lägger i ingredienser i en gryta. Det är mycket viktigt att allt kommer i rätt ordningsföljd och med rätt mängd, för att det skall bli bra. Träningen handlade inte längre om mängd utan mer om att göra rätt saker vid rätt tidpunkt, där allt som var meningslöst klipptes bort. Hon tror att vissa saker är mycket viktiga när man är yngre, som exempelvis löpskolning, men att sådant inte skall utgöra en lika stor del av träningen när man är äldre, då den energin kan läggas på sånt som måste göras. Hon förstår även att viss träning måste göras, som grunduthållighet, även om hon avskyr att springa långt och långsamt.

Under gymnasietiden valde Elin att gå en vanlig gymnasielinje då hon inte ville ha friidrotten i vardagen. I hallen och på tävlingar menar Elin att hon var friidrottare men att hon utanför friidrotten vill tänka på annat. Därför var det bra med ett gymnasium där hon kunde fokusera på annat och ha kompisar som inte pratade friidrott. Idag vill Elin helst avrapportera träningen med en gång till sin tränare Nils, för att sedan släppa den med en gång och ha tankar på annat när hon går därifrån.

Vi kommer in på frågan om personlig utveckling som Elin genomgått under sin karriär, en fråga som visar sig bjuda på mycket intressanta lärdomar. När Elin var 17/18 år gick det mycket bra på 200m och hon var klart bäst i sin åldersklass. Året därpå fick hon, likt många andra idrottare, en fruktansvärd prestationsångest, något som tidigare var så totalt olikt henne. När hon sprang ville hon bara få det överstökat och hennes fokus låg på rädslan för att misslyckas, istället för att fokusera på framgångar som kunde uppnås. Elin är mycket stark vid tävling idag och vill gärna förklara för andra hur hon tog sig ur det och menar att det hela börjar med att man måste rannsaka sig själv, något hon fick mycket tid åt i samband med sina ljumskproblem. Det första steget var att frånkoppla sig själv från friidrotten och att den inte speglade henne som person. Hon hittade även tillbaka till anledningen varför hon höll på med friidrotten och det var glädjen till att springa, något som fick henne att genomlida alla år med skador. Hon älskade att springa och hoppet om att få uppleva den glädjen och känslan fullt ut igen, höll henne kvar. En viktig aspekt var att Elin vände det från att vid tävlingar fokusera på det bästa scenariot istället för att fokusera på det värsta som kunde hända. Hon menar att det värsta som kan hända är att man inte vinner eller att man kommer sist – men vad spelar det för roll? Man måste våga ta chansen istället för att vara rädd för att misslyckas, då har man inget att förlora. Elin betonar dock att den mentala resan tagit henne tid och att hon arbetat mycket med den. Beundransvärt nog så har hon faktiskt gjort det på egen hand.

Elin säger själv att hon inte är den typiske elitaktive och att de flesta ofta får en annan bild av henne än hur hon egentligen är. Många tror att hon skall vara strikt och hård för att hon är utbildad jurist och elitaktiv, men i själva verket är Elin som en centrifug i huvudet och kan vara världens flamsigaste person, fram tills att hon skall göra sina övningar i friidrotten, eller när hon står i startblocken. Då stannar centrifugen och all fokus blir enkelriktad, något som Elin verkligen uppskattar då hon känner att det är en av de få stunder då hon verkligen känner sig helt samlad och fokuserad.

Något som alltid sporrat Elin är också att hon älskar tävlingsmomentet och framförallt i sprint. Desto bättre personer som är med, desto bättre känner Elin att hon presterar. Det som sporrar henne är att man under en kort stund måste göra det bästa man kan, att det är där och då det gäller under några sekunders tid. Elin säger att hon inte funderar så mycket inför loppen utan att hon samlar all energi för att gå all-in när det verkligen gäller. Hon vill dock betona att detta är något som fungerar för henne och att det inte nödvändigtvis behöver fungera för alla personer, utan att man måste hitta sin grej som fungerar för att skapa rätt inställning och rätta förutsättningar. För Elin så handlar det mycket om att le och skratta inför tävlingar och att gärna prata mycket. Det är hennes grej. Elin säger att man inte måste vara på ett visst sätt utan att man måste hitta sitt eget sätt att slappna och njuta av friidrotten. Elin vill verkligen poängtera att det är viktigt att man njuter av friidrotten och att det är därför man håller på.

Elins resa mentalt är som sagt lång, men hon säger att det är viktigt att man vid eventuella mentala låsningar börjar gå igenom varför man ägnar sig åt friidrotten, eller för den delen något annat i livet och hitta tillbaka till glädjen, som bör vara det som motiverar en i grund och botten. Elin säger även att man redan sätter sin mentala inställning när man kliver in på arenan eller i hallen. Redan vid avprickningen kan man se vilken inställning man har. Elin säger att man skall gå fram till avprickningstavlan och få glädje över att möta tuffa konkurrenter, det ger dig ju en fantastisk möjlighet att kunna få slå andra som är duktiga. Elin tycker det är oerhört viktigt att alltid se det ur en positiv synvinkel och att inte trycka ner sig själv. Se alltid dig själv som en potentiell segrare och våga ge allt, för då har du inget att förlora. Sedan menar Elin att man givetvis får vara missnöjd, det var hon på SM på 100m, där hon kom trea. Elin betonar dock att det inte är placeringen hon är missnöjd med utan sättet som hon gjorde loppet på. Det är enligt henne mycket viktigt, att man förstår varför man är missnöjd. Något som är oerhört viktigt är också att man måste inse sina egna misstag för att kunna utvecklas och att våga erkänna för sig själv när man inte gjort något bra, så att man vet hur man skall ta sig vidare och utvecklas. Idag är hon mycket konstruktiv och efter att hon under en kort tid varit missnöjd och begrundat vad hon kunde gjort bättre i sitt lopp så släpper hon det helt och går vidare. I grund och botten tror Elin att prestationsångest grundar sig i att man inte vågar erkänna för sig själv när man inte gjort bra ifrån sig och att det är okej att allt inte stämmer hela tiden. Man får lära sig av det man gjort dåligt och förbättra sig till nästa gång, det finns ingen annan att beskylla.

Vi kommer in på ämnet målsättningar och Elin menar att man inte måste svara eller dela med sig av dessa utan att man kan hålla dem för sig själv, med sin tränare, så länge man har dem klart för sig. Hon pratar endast med Nisse om dem och menar att det är viktigt att både ha drömmar och mål. Elin menar att en dröm blir ett mål när man börjar jobba för drömmen. Hon betonar dock kommunikationen med tränaren, vilket fungerar mycket bra med Nisse. Det är väldigt viktigt att ha en öppen kommunikation och säga rakt ut vad man tycker och tänker istället för att hålla på det. Man skall kunna lyssna in varandra och arbeta gemensamt för att lyckas få det till ett vinnande koncept. Elin betonar även att det är väldigt viktigt att man gör saker för sin egen skull och att man förstår varför man gör det. Man måste även vara tydlig med vad man själv vill.

Elin delar dock med sig av att det är 200m som hon ser fram emot mest, då hon tror att hennes utvecklingspotential är störst i den grenen. Övergången mellan acceleration och maxfart har alltid varit Elins starkaste sida och det är även det hon tror att hon kan utveckla mest.

Jag frågar Elin varför hon är så bra idag och ber henne sammanfatta det kort:

· Hon älskar det hon gör

· Hongör saker ordentligt

· Hon håller sig skadefri

· Hon är i en träningsgrupp där hon trivs med en bra tränare

· Hon trivs bra med jobb och träning. Omgivningen fungerar bra.

· Hon älskar att utmana dig själv.

Elin vill även nämna sin Diamond League upplevelse från i somras. Hon visste att hon skulle få möta motståndare som var mycket bättre än henne själv, men istället för att fångas av negativa tankar så tänkte hon ”Jäklar vad roligt, äntligen får jag chansen”. Elin säger att hon tyckte att det var grymt inspirerande och att hon nästa gång skall vara med dem där fram och slåss. Känslan av att hon nästan är där nu, gav henne en otrolig kick.

Idag bor Elin med sin sambo Alexander som hon tror är väldigt bra för henne. Han är mycket lugnare än Elin och får henne att slappna av och inte fokusera på friidrotten. Deras samtalsämnen handlar om helt andra saker. Utöver friidrotten har Elin som tidigare nämnt alltid gillat att dansa, vilket hjälpt henne att slappna och få utlopp för sin stora mängd energi, där tankar spretar åt alla håll, där hon vill få allt gjort på en gång. Elin beskriver sin hjärna som en tvättmaskin som går på högvarv och snurrar, där lite strumpor flyger ut då och då. När man väl öppnar den är dock strumporna borta. Görs inte sakerna på en gång blir de lätt bortglömda. Elin säger själv att hennes bästa sida inte är att planera utan att hon gillar att vara kreativ och fri. Hon dansar till musik och lagar mat, där hon får utlopp för sin kreativitet. Bakning gillar hon inte alls dock, för där måste hon följa tydliga recept. Det är därför Elin menade att det i början var kämpigt med Nisse som var så strukturerad, en kombination som dock var både nödvändig och oerhörd framgångsrik. Utöver ovannämnda intressen gillar Elin även att kolla på tv-serier. Filmer orkar hon inte med dock för så längre orkar hon inte sitta still.

Elin är utbildad jurist och jobbar 80% som överförmyndarhandläggare där hon ser över verksamheten hos godemän, förmyndare och förvaltare. Bland annat utreder hon behovet av Godman. Innan när Elin pluggade, upplevde hon att hon hade för mycket frihet och att det fungerar mycket bättre nu när det är mer strukturerat med jobbet vilket hon mår bra av. Hon valde dock att gå ner från 100% till 80% för att få mer tid till återhämtning. Elin nämner även att hon vid sidan av jobbet även startat upp ett företag, där målet är att knyta samarbeten med företag kopplat till hennes satsning.

Tiden tillsammans med Nisse har genererat många framgångar och mycket glädje och motivation är idag på topp och siktet är riktat mot nya mål. Elin vill även tacka några personer som betytt mycket för henne och det är hennes familj, Nisse, Patrik och Hanna. Personerna som ingår i hennes träningsgrupp är också mycket viktiga för henne.

Avslutningsvis vill Elin likt våra tidigare elitaktiva ge några viktiga tips till yngre aktiva som är på väg uppåt:

· Ha roligt och njut av vad du gör.

· Våga ta chansen och räds inte för att misslyckas – Fokusera på det bästa utfallet.

· Våga utmana dig själv.

· Kör på och tänk inte så mycket.

· Tro på dig själv och ha en omgivning som tror på dig och din satsning.

Elins Meriter:

Internationella mästerskap och landskamper

2017 – IEM i Belgrad semifinal 60 m, Finnkamp 100m, 200m, 4x100m, Nordiska landskampen 60m

2016 – EM i Amsterdam 4×100 m, Finnkamp 100m, 4x100m

2015 – IEM Prag semifinal 60m, Finnkamp 100m, 4x100m, Nordiska landskampen 60m

Svenska mästerskap

2017 – SM-guld 200m, SM-brons 100m, ISM-guld 60m

2016 – SM-brons 100m, final 200m, SM-silver 60m

2015- SM-silver 100m, SM-brons 60 m

2012- ISM-brons 60m, ISM-silver 200m

Tiden innan Elin blev Senior:

Innan 2015 och comeback tog Elin SM-medaljer på ungdoms- och juniornivå. Hon deltog även på ungdomsfinnkampen 2008, samt på nordiska landskamper som junior. År 2009 deltog Elin i JEM19 på 200m och 2013 JEM22 4x100m.

Ida Thunberg (fd medlem) - Mångkampens grenar med specialinriktning på häck

Ida är född och uppvuxen Avesta i dalarna, en kommun belägen utmed Dalälven. Ida kom tidigt igång med friidrotten, inspirerad av sin äldre bror Alexander och mamma Katarina som tidigare ägnat sig åt friidrott. Det märktes redan från början att hon var en tävlingsmänniska och redan vid 6 års ålder började Ida tävla i både F7 & F9 klasserna. Ida sökte konkurrens redan från början och det var därför naturligt att tävla mot äldre. Ida säger själv att hon alltid velat ha seriös träning och push i träningen, därför dröjde det inte länge förrän hon började i storebror Alexanders grupp som leddes av mamma Katarina. Trots sin explosiva förmåga var det längre löpning som var inkörsporten för Ida till friidrotten. Idas moderklubb och klubben som hon tränade och tävlade för i sina ungdomsår var IK Stål, en tid som hon beskriver med glädje. Ida kom dock till en punkt där hon kände att hon behövde ett ekonomiskt stöd för att kunna fullfölja sin satsning och KFUM Örebro Friidrott blev valet.

Mamma Katarina har alltid varit Idas tränare och är så än idag. Ida har även mycket hjälp av sin styrkecoach Gunnar Martinsson som började hjälpa henne vid 12 års ålder med styrketräning. Ida beskriver samarbetet som väldigt bra där mammas och Gunnars tänk klickar bra och hon upplever det som att hon har ett bra stöd runt omkring sig. Ida kände aldrig att friidrottsgymnasium var ett alternativ för henne. Hon trivdes väldigt bra hemma med det stöd hon hade.

När jag ställer frågan hur stor del friidrotten utgjort av Idas liv så säger hon att hon alltid varit ganska avskärmad då hon satsat så mycket på friidrotten. Vänskapskretsen utanför friidrotten har varit begränsad, men Ida har aldrig känt något behov av att ha massa folk runt omkring sig. Skolmässigt har det alltid fungerat bra för henne även om hon ibland känt att hon behövt kämpa lite mer än andra med skolgången. Detta är dock aldrig något som gått ut över hennes satsning.

Ida har alltid provat alla möjliga grenar och därför föll mångkampen sig naturlig för henne. Sin första 7 kamp gjorde Ida som 14 eller 15 åring och hon fastnade för det med en gång. Ida nämner dock att hon har några favoritgrenar och dessa är häcklöpning och spjutkastning, två grenar som även sticker ut i hennes mångkamp, som extra bra. Häcklöpningen har Ida alltid kört och började redan vid 6 – 7 års ålder. Hon hade lätt för det med en gång och med efterföljande framgångar fastnade hon för det ännu mer. Även i spjutkastningen var hon var väldigt tidigt bra och det syntes att hon hade en bra kast-arm.

De första stora framgångarna i friidrott kom 2014 och det var på 60m häck där allt bara släppte och hon sänkte sitt personliga rekord rejält på häcken. Ida har alltid haft små progressioner från 2014 och framåt vilket varit bra för hennes motivation. Det var även på inomhus ungdoms SM 2014 som Ida tog sin första medalj, där det blev ett guld på 60m häck. Utomhus fortsatte framgångarna med guld på 80m häck, i spjut och i mångkamp. Efter det har Ida fortsatt rada upp medaljer på SM sammanhang. År 2015 fick Ida sin första stora landslagserfarenhet då hon blev uttagen till Europeiska Ungdoms-OS i Georgien, där hon blev 7a i spjut och 4a i stafetten. Efter det har Ida deltagit i en rad olika landslags-sammanhang, där hon bland annat blev 8a i Georgien på JEM i mångkamp och nådde en 11e plats på JVM i Finland i år (2018). Hon var mycket nöjd över sin insats i de flesta grenar i Finland, men sedan var det några hon var mindre nöjd med där hon kände att hon kunde presterat bättre.

Vid frågan vad det är som driver Ida med friidrotten så menar hon att hon älskar variationen och att målsättningar och progression är en viktig aspekt för henne. Ida menar även att det är skönt att hon fortfarande inte haft några stora skador som hållit henne borta från friidrotten. Ida nämner även att yttre motivation aldrig har varit viktigt för henne. Hon sätter upp mål och för henne är det nog motivation i sig med att sträva mot sådana målsättningar.

Ida säger själv att hon aldrig haft några mentala dippar egentligen. Redan från tidig ålder fick hon hård konkurrens och har aldrig haft en rädsla för att förlora utan har istället sporrats av utmaningar. Enligt Ida själv har hon aldrig varit så tjejig av sig utan har alltid hängt med sin bror och testat mycket killgrejer. Idas vänskapskrets har alltid till stor del bestått av killar också. Hon har alltid varit mentalt stark och trott på sig själv. Hon vet vart hon skall och tror fullt ut på sin potential.

Vi kommer in på frågan varför Ida valde att byta till KFUM Örebro Friidrott. Hon säger själv att bytet har känts väldigt bra och att hon fått tillgång till en bra hall med mycket trevligt folk runt omkring sig. Hon tycker att föreningen har trevliga anställda och att andra tränare i föreningen har ett trevligt bemötande gentemot henne. Ida har nyligen även flyttat hit till Väster i Örebro med mamma Katarina och det har känts väldigt bra. Hon kan nu få mer tid i friidrottshallen vilket börjar bli allt viktigare nu när hon blir äldre. Det sparar mycket tid och kostnader att inte behöva resa. Hon tror att detta är rätt steg för hennes karriär långsiktigt. Innan har det varit mycket träning i gymnastikhall, vilket är mycket bra för yngre friidrottare, men när man börjar komma upp i ålder och nivå krävs annan utrustning för att kunna optimera satsningen. Ida känner även att det är skönt att inleda ett nytt kapitel i livet, men saknar givetvis sin familj och sin lilla hund i Avesta. Hon var i behov att något nytt både för sin satsning och i det övriga livet.

När vi pratar om vad Ida gör utöver friidrotten blir det allt mer tydligt hur målinriktad hon är som person. Hon menar att friidrotten alltid varit det centrala för henne och att hon däremellan prioriterat återhämtning. Ida jobbar vid sidan av friidrotten och är idag vikarie på en förskola. Hon trivs mycket bra med sina arbetskollegor, men det är lite mer arbetsmängd än vad hon hade räknat med. I oktober kommer det dock att dras ner något på arbetsmängd inför höstens satsning. Hon gillar att kolla på tv och tycker väldigt mycket om att vara med sin pojkvän Kevin som bor i Västerås dit hon ofta åker och hälsar på. Kevin har full förståelse för Idas satsning och supportar den fullt ut. För Ida är Kevins stöttning väldigt viktigt och hon uppskattar mycket att han alltid är på plats och hejar på henne. Själv är Kevin hockeyspelare och det är förmodligen därför som han har sådan förståelse för den tid som idrotten kan ta. Ida och Kevin är även lika varandra där båda har inställningen att man antingen ger allt eller inget.

Trots sina unga år har Ida redan mycket i bagaget med bland annat ett Senior-SM guld och som ovan nämnt, flera landslagsuppdrag. Inför hösten är målsättningen att kvala till inomhus-EM i häck där det krävs 8.24s. Idas nuvarande personliga rekord är 8.32, vilket innebär att gränsen absolut är inom räckhåll. För att lyckas kommer häckträningen och styrkan att prioriteras. Ida kommer även att träna annat, men fokusen kommer att ligga på häckträningen.

Även om Ida nämnde att friidrotten alltid varit det centrala uppskattar hon verkligen sin träningsgrupp och att ha den gemenskapen runt omkring sig. Hon tycker det är skönt med personer runt omkring sig som satsar och det känns som att det gynnar hennes egen satsning. Alla pushar varandra med en härlig och bra inställning. Nu när Ida flyttat till Örebro har det blivit mer gemenskap. Utanför friidrotten är gemenskapen inte så viktig men i friidrotten är den desto mer viktig för Ida.

På lång sikt vill Ida vara med på internationella mästerskap för seniorer där finalplats på ett stort mästerskap i någon gren eller en topp 10 placering i mångkamp är långsiktiga målsättningar. För att nå dessa målsättningar har Ida lite förebilder och det är Susanna Kallur med sin fantastiska häckteknik som alltid legat som inspiration för Ida och Carolina Klüft med sin förmåga att vara bra i alla och att hon likt Ida redan från början visste vart hon skulle och var mentalt stark. Ida har träffat Susanna Kallur i samband med häckträffar vilket varit inspirerande för henne.

Avslutningsvis vill Ida ge fyra tips till yngre aktiva på väg uppåt som vill lyckas:

  • Våga prova på olika grenar och välja så sent som möjligt.
  • Sätt upp målsättningar och sträva mot dessa.
  • Tror alltid på dig själv och ge inte upp, även vid motgångar.
  • Fokusera på glädjen med ditt idrottande, för annars blir träningen lidande.

Idas meriter

2014

Guld IUSM 60mh

Guld USM 80mh,spjut

Guld USM Mångkamp

2015

Silver IUSM 60mh

Brons IUSM 60m

Silver IUSM Mångkamp 

Brons USM 100m

Guld USM Längd

Guld USM Spjut

Guld USM Mångkamp 

Silver USM 100mh

2016

Silver IJSM Längd

Brons IJSM 60mh

Brons IJSM 60m

Guld JSM Mångkamp

Silver JSM 100m

Silver JSM 300mh

Guld JSM Längd 

Silver JSM Spjut

2017

Brons IJSM 60m

Silver IJSM 60mh

Guld JSM 60mh

2018

Silver IJSM 60m

Silver IJSM 60mh

Silver JSM 100m

Silver JSM 100mh

Silver JSM Längd

Guld JSM Spjut

Senior SM Guld 60mh

Internationella mästerskap

2015 

U-finnkampen Spjut

Europeiska ungdoms OS 4x100m,spjut

2016

U-Finnkampen 100m,spjut,4x100m

Ungdoms EM Mångkamp 

Brons Nordiska mästerskapen u18 mångkamp

2017

Nordiska mästerskapen u20 100mh

2018

Nordiska mästerskapen mångkamp u20

Nordiska mästerskapen 100mh,spjut,4x100m

JVM Mångkamp

Hanna Wiss - Sprint 60-200 m & Längdhopp

Hanna Wiss är uppvuxen i Mariehamn som är Ålands enda stad. Båda hennes föräldrar har sitt ursprung i Finland, liksom hennes övriga släkt. Hon kommer från en mycket idrottsintresserad familj och Hanna säger själv att hon tidigt kom in i idrotten, men att det hela startade med gymnastiken, en idrott som hon ägnade sig åt från unga år ända till 15 års ålder. I och med att Hanna hade två äldre systrar som själva ägnade sig åt gymnastik, så hamnade hon i en grupp med äldre barn, något som hon aldrig såg som ett problem då hon redan som barn var väldigt fysiskt stark. Detta var något som kunde reta gallfeber på vissa killar som kom och testade gymnastik och märkte att det fanns en fyra år yngre tjej som slog dem i allt!

På somrarna utövade Hanna inte någon gymnastik utan då var familjen i Österbotten på ett lantställe som tillhörde släkten. I dessa trakter anordnades det knattetävlingar i friidrott och det var här som Hanna första gången bekantade sig med friidrotten. Detta var vid 8-9 års ålder och hon har än idag kvar en kompis därifrån, som hon själv säger att hon skrev med senast idag. I och med friidrotten blev det ännu mer tydligt för Hanna att hon hade en fysisk talang. Detta var någon hon redan märkt i gymnastiken, men i friidrotten blev det så tydligt då allt mättes där man fick det svart på vitt.

Fram till 15 års ålder körde Hanna endast friidrott på somrarna och ganska sporadiskt, innan dess var det bara gymnastiken som gällde. I och med att hon alltid tränat i en grupp med äldre ungdomar, började även folk försvinna från gruppen då många tog studenten och flyttade. I samband med detta började Hannas fokus allt mer att riktas mot friidrotten. Valet blev också mer naturligt då hennes mellansyster, som alltid varit Hannas vägledare och hennes närmaste förebild, själv hade ägnat sig åt friidrott mellan 15-18 års ålder. När Hanna ville testa friidrott pratade hon med systerns tränare och till en början skulle hon bara träna friidrott under sommaren, men det blev så att hon fortsatte. Detta var under sommaren 2006 och hennes grupp bestod av henne själv och två tjejer till.

Framgångarna hade dock kommit redan innan Hanna började träna. Sommaren 2005 ville hon testa tävla i friidrott lite mer och hon fick direkt silver på finska mästerskapen för 14 åringar på 100m. Hon var även statistiktvåa på 300m redan innan hon började träna. Ibland var hon även med och representerade Åland i tävlingssammanhang. I samband med sommaren 2006 när hon hade börjat träna så gick det ännu bättre och vann direkt två finska juniormästerskapsmedaljer på 100m & 300m. Året därpå, när hon hade tränat i ett år vann hon guld i 100m, 300m & längdhopp. Som 16 åring var hon med i sin första landskamp nere i Göteborg, i ungdomsfinnkampen. Där mötte hon Moa Hjelmer på 200m och 400m och där såg Hanna vilken talang Moa Hjelmer var, men också att hon själv kunde bli bra på 400m med lite mera träning.

På ungdomsfinnkampen 2008 mötte Hanna Elin Östlund, som idag är hennes träningspartner, för första gången, på 200m i en jämn kamp där Elin vann med två hundradelar. Sedan dess har Hanna känt Elin och de har haft kontakt och sett varandra på landslagssammanhang sedan 17 års ålder.

2008 slutade Hanna med 400m, som egentligen var hennes favoritgren. Anledningen till detta var att hon kämpade med sköldkörtelproblem och det har varit hennes största motståndare sedan dess. Under sommaren 2009 orkade hon knappt jogga vissa dagar. Hanna säger själv att sköldkörteln påverkar allt i kroppen och bland annat värmeregleringen, vilket gjorde att hon frös mycket. Sedan hon fick problemet har hon försökt reglera med medicin, men hon har känt att energin inte riktigt räcker till för att bedriva 400m träning.

Idag har Hanna anpassat livet efter sitt problem och hon vet idag hur hon skall göra rätt val för att orka. Hon har märkt att hennes kropp tar längre tid på sig att anpassa sig till ny träning framförallt. Under de senaste två åren har hon även accepterat sitt problem och att hon måste träna annorlunda, vilket också bidragit till att det fungerat bättre. Mellan 20-24 års ålder kämpade Hanna med att hitta rätt med problemet, men hon känner att hon idag kommit en bra bit på vägen.  Hon säger själv att det är ärftligt och att hennes mor har haft liknande problem.

Vid 19 års ålder tog Hanna studenten och sommaren därefter var hennes mest lyckade i friidrott, varifrån hon har de flesta av sina pers. Hon var bland annat med i nordiska mästerskapen där hon tog 3 guld och 1 silver, detta trots sina problem med sköldkörteln. Sommaren efter studenten flyttade Hanna till Örebro efter att ha valt mellan Stockholm och Örebro. Hon valde dock slutligen Örebro då det fanns en idrottslärarutbildning och att hon redan kände Elin där. Hon tyckte också att det kändes bättre att flytta till en stad som var mindre än Stockholm.

Till en början tränade Hanna med Patrik Tellgren och Patrik Lado som var Elins tränare. Träningen skiljde sig dock mycket från träningen på Åland så det blev för mycket för hennes kropp att anpassa sig till i och med sköldkörtelproblemen. Hon valde istället att fortsätta med sin tränare Frank Ottesen från Åland som han haft under hela sin junior och ungdomstid. Hon följde Franks program fram till 2013.

Ända sedan 2008 hade Hanna haft mycket problem med sina baksidor, som hon delvis tror berott på hennes sköldkörtel. Hon fick ofta små bristningar och kramper. Efter att hon rehabiliterat baksidorna 2012-2013 tog hon kontakt med Nils Holmdahl och inledde ett samarbete. Kontakten med Nils säger Hanna att hon fick genom universitetet där hon hade Nils i en kurs i träningslära. Nisse som han kallas, pratade mycket om spänst och Hanna kände att det var det hon ville utveckla. Hanna hade hoppat 5,93 som 16-åring och 6,00 som 19 åring och hon kände att hon ville utveckla längdhoppet vidare. En bidragande anledning till att hon valde längdhoppet var för att hon inte kunde köra så mycket uthållighet i och med sin brist på energi. Hon tänkte att om hon redan nu hoppade så bra i längd utan särskilt bra spänst så skulle hon kunna utvecklas där genom att utveckla sin spänst.

Till en början tränade Sofie Lundberg och Hanna Wiss under Nisses ledning och efter ett års träning började hon känna effekt av träningen och ökade sitt personbästa från 6.00 till 6.27 och hon var även stabil med sin hoppning över 6m. Hon tog kort därefter silver på finska mästerskapen och var med på sin första seniorlandskamp. Hon säger själv att hon var aktuell för en första seniorlandskamp redan 2010, men att hon blev tilldelad nordiska mästerskapen istället, som var en juniortävling. Hanna tror att det var helt rätt val, då det blev en morot för henne senare.

2014 var året då Hanna fick hopp om en fungerande kropp då hon kände att hon kunde börja leverera igen och att hon fick koll på kroppen. Den sommaren pratade hon med Elin som hade haft det väldigt tufft just då och Hanna tipsade om att komma till Nisses grupp och att hon skulle behöva den strukturen som han hade i sin träning. Hanna uppmanade Elin att testa innan hon valde att sluta och hösten 2014 hakade hon på – något som visat sig vara mycket gynnsamt för Elins utveckling.

Under 2014 träffade Hanna även Elisabeth Lithell, som idag ingår i samma träningsgrupp, för första gången under finnkampen i uppvärmningstunneln.  De började prata och fattade tycke för varandra direkt trots att de tillhörde olika länder och körde olika grenar. Vid vintern 2015 var Elisabeth här och testade och började vistas i staden.

Efter att Elin hade hakat på under hösten 2014 säger Hanna att hon gick ut för hårt och kraschade både mentalt och kroppsmässigt och kände sig väldigt sliten. Hanna ville kunna hänga på Elin i träningen, men det fungerade inte helt energimässigt. Hon säger själv att 2014-2015 inte gick bra energimässigt. Under hösten 2015-2016 tog Hanna ett break från att köra efter träningsprogram då hon kände att hon behövde hitta rätt igen. Det är först nu under 2017 som hon kör efter program igen, men på sitt sätt som hon själv säger. Hon vet nu hur hennes kropp fungerar och känner att hon har väldigt bra koll själv. Hanna säger att hon älskar att träna med gruppen, men att hon ibland behöver egna träningar utanför som är anpassade efter bara henne.

I år har Hanna bestämt sig att hon vill testa 200m då hon älskar det. Med hjälp av en kostexpert, skall hon försöka få energi till det. Hon har inte satt upp alltför mycket resultatmål, då hon känner att det inte fungerar bra ihop med hennes sköldkörtelproblem. Hanna menar att det inte är bra att ha ”tunnelseende” under långa perioder när hon ständigt måste lyssna på kroppen. Det största målet är att hitta balans i allt – energimässigt, i träningen och i övriga livet. Hanna säger dock att hon gärna vill radera sina gamla rekord från 2010 och ta sig vidare. Hon säger att det skulle kännas mycket skönt, då hon i samband med det skulle kunna lämna alla dessa år med problem bakom sig.

Utöver friidrotten så bor Hanna med sin sambo Oskar och de gillar att alltid ha något projekt på gång. De tror att de alltid vill ta det lugnt, men Hanna säger att de snabbt blir rastlösa och vill få något att göra. De har nyligen köpt lägenhet och jobbar med den. Hanna säger att hon och Oskar brukar åka till Åland till familjens stuga en månad varje sommar. Yrkesmässigt så jobbar Hanna som lärare och hon brinner för att påverka till att ungdomar skall få upp ögonen för vilket fantastiskt verktyg idrott och hälsa är och vad det gör för alla plan av fysisk och mental hälsa.

Då Hanna kommer från en företagsam familj, har det även fallit sig naturligt att hon startat ett eget företag. Företaget centrerar sig kring hälsa där Hanna känner att hon kan bidra med mycket, inte minst för att hon verkligen vet vad ohälsa är. En av hennes största drivkrafter är att hjälpa andra och det går även i linje med hennes företag.

Hanna avslutar med att ge tre starka tips till yngre aktiva på väg uppåt:

·    ”Idrotten är inte allt i livet, försök även hitta glädje i annat utanför idrotten. Det är bra att ha något annat att luta sig mot under tyngre perioder.”

·    ”Sträva alltid efter att ha roligt i ditt idrottande och gläds åt att friidrotten är en så pass rättvis idrott som den är”

·    ”Även om man är i en grupp där flera har samma program, måste man lyssna på sin kropp och hitta vad man behöver utveckla för att nå nästa steg. Hittar man dessa svaga länkar finner man också drivkraften och motivationen, vilket leder till att man verkligen tror på det man gör”.

Meriter som ungdom:

Finska mästerskapsmedaljer: 11 guld, 9 silver, 1 brons

Nordiska Mästerskapsmedaljer: 4 guld, 1 silver, 1 brons 

Baltiska Mästerskapsmedaljer: 1 guld

Landslagsuppdrag: 2007, 2008, 2009, 2010, 2012  

Meriter som senior:

Finska mästerskapsmedaljer: 2 silver, 1 brons

Landslagsuppdrag: 2014, 2016  

Personbästan:

60m: 7,63 (2017)

100m: 12,01 (2010)

200m: 24,52 (2010)

300m: 40,02 (2008)

400m: 57,11 (2007)

Längd: 6,27 (2014)

Rasmus Carlsson - Stavhopp

Rasmus är född och uppvuxen i den lilla byn Djurmo i hjärtat av Dalarna, där öster- och västerdalälven möts. Som så många andra ungdomar höll han på med flera olika idrotter, men han upptäckte tidigt att han hade talang för friidrott, främst i kast med liten boll. Då Rasmus kom från en friidrottintresserad familj höll han sig ständigt sysselsatt med olika idrottsaktiviteter och med en friidrottsanläggning nära hemmet föll det sig naturligt med friidrotten. Rasmus började med friidrotten redan i 6-7 års ålder i klubben Djurmo Sifferbo IF tillsammans med sin bror Sebastian, som till en början var den i familjen som kammade hem alla medaljer när de åkte på tävlingar. Rasmus var bara den ständiga tog-sig till-final-killen och hade han tur knep han ett eller annat brons. Med hjälp av sina föräldrar, som själva hade ett idrottsintresse, pushades han att fortsätta med friidrotten, trots en hel del motgångar.

Brodern Sebastian har betytt mycket för Rasmus idrottssatsning. Sebastian sågs av många som en stor talang (gjorde bland annat 1.90 i höjd som 14åring, och har fortfarande familjerekordet på 2.02 som 18åring), och blev på så sätt en motståndare att sträva och tävla emot. Han såg det inte som knäckande att hans bror var så mycket bättre utan snarare som en morot. I och med att Rasmus märkte att han själv hade talang för friidrotten blev det också mer och mer fokus på denna och tillslut vid 12-13 års ålder var det bara den som gällde för honom. Tidigare idrotter han har ägnat sig åt är bland annat fotboll, innebandy, judo och street-dance. I och med att Rasmus ville satsa så bytte han vid 13 års ålder till Borlängeklubben Kvarnsvedens GOIF, främst för att det fanns fler äldre aktiva och tränare.

Vid 13-15 års ålder var Rasmus en flitig utövare av en mängd olika grenar. Tillsammans med sin familj reste han land och rike runt för att tävla (b.la. världsungdomsspelen) och då han ville få ut så mycket som möjligt från varje tävling, anmälde hans föräldrar honom i 6-7 grenar varje helg. Därav föll sig också mångkampen väldigt naturligt för honom. Idag är Rasmus huvudsakliga gren stavhopp, något han började med vid 13 års ålder i Kvarnsveden under tränaren Janne Diffner. Varför stavhoppet tilltalat Rasmus är för att han alltid har varit lite av en våghals, något som i början ledde till att tränarna blev kallsvettiga varje gång Rasmus skulle hoppa, det var nämligen inte alltid Rasmus hamnade på mattan i sin hoppning.

Vid sitt första inne-USM kom Rasmus (15år) både 3a i mångkamp i Göteborg och i stavhopp i Malmö, och vid mångkamps-SM utomhus i Gävle samma år tog han sitt första guld.

Vid 16 års ålder blev Rasmus antagen till FIG:et (friidrottsgymnasiet) i Falun som både mångkampare och stavhoppare och i vanlig ordning följde Rasmus brorsan som hade börjat året innan. Rasmus säger att hans upplevelse av FIG:et var mycket positiv, då livet i princip bara cirkulerade kring skola och träning, något som då passade som handen i handsken för Rasmus. Under FIG-tiden tränade Rasmus 5-6 dagar i veckan och hade den välmeriterade Ulrik Mattisson som tränare (fd. tränare till Kirsten Berlin i stavhopp), som idag är grenutvecklingsansvarig för alla Sveriges mångkampare.

Det som var bra med Ulrik var att han i princip alltid var tillgänglig. Rasmus säger att han aldrig behövde vänta och att han under Ulriks ledning tränade tillsammans med västeråsaren Björn Johansson (pers i stav på 5.21) vilket var sporrande och bidrog till en mycket positiv energi, både på tävlingar och träningar. De kompletterade varandra bra och pushade alltid varandra till nya höjder.

Under sin tid på FIGet radade Rasmus upp ett antal JSM medaljer och fick även debutera i landslaget i Nordenkampen i mångkamp för juniorer (16-U23). I sin fostran lärde dalmasen sig att träna hårt och kräva lite. Han drog även den viktiga lärdomen att utvecklingen aldrig sker linjärt utan att man har sina ”ups and downs”. Ibland slår man personliga rekord, ibland blir man skadad, ibland går det åt skogen, och ibland vinner man.

När Rasmus var klar med FIG:et ville han fortsätta att satsa på friidrotten, men insåg även att han behövde göra något annat. Först läste han 1 år i högskolan i dalarna där han studerade matte och idrott. Efter det säger Rasmus att han behövde ett miljöombyte då han kände att han behövde komma bort från Dalarna. Därför flyttade Rasmus vid 23 års ålder, hösten 2011, till Örebro och bytte kort därefter klubb till KFUM Örebro Friidrott och under våren 2012 började han att träna med Daniel Magnusson och Ulf Hammarberg, där Daniel tog mångkampen, medan Ulf ansvarade för stavhoppet.

En av anledningarna till att Rasmus flyttade var att han blivit väldigt sliten och övertränad under sin sista tid i Falun. De bra resultaten uteblev och sommaren 2011 var ett riktigt bottennapp. Hösten därefter var också tung och i slutet av november drog Rasmus på sig en skada i bägge handleder och slog fästet för ena nyckelbenet ur led, allt under en och samma vecka. Vägen tillbaka var lång och i vintersäsongen hoppade Rasmus blott 4.14 i stavhoppet, något som svider rätt så rejält för någon som har ett pers på 5m. Vid mitten av 2012 började det dock att vända och Rasmus kände att det började gå bättre när han insåg att han behövde prioritera vilan mer, och inte ”kräma ur sig” varje träningspass. Innan dess hade han alltid lagt till extra träning efter varje träningspass om han inte kände sig rejält trött, vilket i slutändan ledde till att han blev på gränsen till övertränad. Sensommaren 2012 var han tillbaka när han tog silver på mångkamps-SM i Huddinge.

2013 var året då Rasmus var i sin hittills bästa form. I landskampen mellan Sverige, Finland och Estland satte han sitt nuvarande personbästa med 7526 poäng (11.33/6.86/14.28/2.00/50.78/15.92/38.78/5.07/59.28/4.54.50), vilket gjorde honom till tredje bästa man i landskampen. Senare samma sommar gjorde han även personbästa i Europacupen i Schweiz i stav med 5.20. 2014 höll på att bli ett jättebra år, men efter ett superbra träningsläger kom han hem och fick en sträckning i ljumsken som han sedan drog upp rejält på Estkampen. Efter det kunde han inte tävla ordentligt på resterande del av sommaren. År 2015 var ett lyckat år där Rasmus to ISM silver i stavhopp och även SM silver i mångkamp på samma höst. 2016 inleddes bra där Rasmus tog ISM-brons på nytt inomhus-pers i staven med 5.17. Han tog även SM-brons i mångkamp ett par veckor senare. Tyvärr gick inte sommaren som Rasmus hade hoppats, trots pers i staven med 5.22 uteblev bra resultat i övriga grenar och i mitten av sommaren skadade Rasmus ryggen, vilket ledde till att resten av sommaren blev förstörd.

Efter ryggskadan valde Rasmus att ta en paus från mångkampen och satsa på stavhoppet till 100% under Ulf Hammarbergs ledning, ett samarbete som fungerade mycket bra. Tyvärr så var olyckan framme i genrepet inför första tävling i Januari. I en stavhoppslöpning ådrog sig Rasmus en muskelbristning i höger baksida vilket gjorde att han med nöd och näppe kunde tävla på ISM, ca. 6 veckor senare. Idag fungerar dock träningen mycket bra och Rasmus är i princip helt återhämtad efter sin skada. Hans stoltheten må vara sargad, men kroppen är fortfarande stark och han ser fram emot den stundande utomhussäsongen.

Utöver sitt idrottande läser Rasmus idag till ämneslärare i svenska och idrott där han nu är inne på sin 6e termin. Innan universitetet jobbade Rasmus inom skolan som vikarie och även inom restaurang och nattklubb. Rasmus säger att utöver sitt passionerade intresse för friidrotten, är det främst skolan, hans framtida yrke, han brinner för.

Friidrotten, främst mångkampen, har gett honom otroligt mycket och format honom som människa på ett positivt sätt. Han har fått sett platser, träffat människor och gjort en mängd olika äventyr, och för det är Rasmus otroligt tacksam.

Rasmus största motivator är viljan att se hur långt han kan nå, att få nå sin högsta potential och att slippa sitta efter karriären och tänka: ”hur bra hade jag kunnat bli”. Man får bara en chans och Rasmus är villig att lägga den tid som krävs.

Framöver är det som sagt stavhopp som gäller då kroppen varit väldigt sliten efter flera års mångkamp som även tog på psyket. Han hoppas fortfarande att viljan för att tävla i fler grenar skall komma tillbaka någon gång, då han först och främst ser sig själv som tiokampare.

För att prestera när det gäller säger Rasmus att det är viktigt att lita på sin egen förmåga och att man ibland är den bästa tränaren själv.

Han avslutar intervjun med några tips till yngre aktiva som är på väg uppåt:

1.      Sätt alltid rimliga mål och bli inte för uppgiven ifall du inte uppnår dem.

2.      Glöm inte bort att man först och främst håller på för att det är roligt. Resultaten kommer desto roligare man har och man kan se dem lite som en bonus.

3.      Träning är A & O, man får ingenting gratis utan det gäller med hårt arbete för att nå dit man vill.

4.      Ha långsiktiga mål med delmål på vägen.

5.      Lyssna på kroppen – är kroppen trött så måste den ibland vila, men ibland måste man pusha sig själv även om kroppen är trött. Det gäller att hitta balansen.  

6.      Kroppen är ett verktyg som behöver vila, näring och sömn. Att hitta balansen mellan dessa parametrar är nyckeln till framgång.

 

Tillägg till de som elitsatsar från Rasmus själv.

”Lyssna inte alltid på kroppen – många gånger har jag vaknat med ömmande muskler, ont i leder och senfästen, och kroppen skriker att den bara vill vila. Hade jag lyssnat varje gång kroppen stretade emot hade jag aldrig kommit så långt som jag gjort. Framgång är en produkt av hårt jäkla arbete, mycket mat och sömn. Det är genom balansen mellan dessa som man skapar möjligheten till att nå ens drömmar, att hoppa högt, springa snabbt, hoppa låntg, kasta långt, och kanske, om allt går vägen, till och med får stå övers på prispallen på ett OS. Vem vet? Men glöm inte bort att ha kul på vägen dit”

Rasmus meriter:

X-antal USM/JSM-medaljer av blandad valör

1 NM-silver i stavhopp (U23)

5 SM-brons

4 SM-silver

Landskamper (Junior/Vuxen) –                                      (7/10)

Personbästa

100m             11.25 (11.20w)

Längd            6.89

Kula               14.28

Höjd              2.00

400m             50.76

110mh           15.78

Diskus            40.73

Stav               5.22

Spjut              59.27

1500m           4.44.30

10-kamp        7526p

7-kamp (inne) 5454p

200m             22.88

Josefin Gerdevåg - 1500m & längre

Jag sätter mig ner med Josefin Gerdevåg, vår duktigaste långdistanstjej i föreningen. Josefin är uppväxt i Örebro i Björkhaga och blev tidigt en del av KFUMs verksamhet. Den första idrotten som hon började med var orientering i KFUM Örebro orientering där hon var aktiv från 7 års till 16 års ålder. Josefin säger själv att hennes starka sida i orienteringen alltid var löpningen och att det även märktes i andra idrotter som hon testade som basket och innebandy. Josefin säger själv att hon inte hade någon bolltalang men att hon var stark, snabb och framförallt uthållig. Pappa var en inspiration för Josefin. Även om han inte tävlade var han ute och sprang mycket, vilket väckte ett intresse hos henne. Sin debut i KFUM Örebro Friidrott gjorde inte Josefin förrän vid 12 års ålder där hon hamnade i en träningsgrupp med Daniel Magnusson. Det blev dock en kort visit då det var få tjejer som var med i gruppen, vilket gjorde att Josefin fortsatte sin satsning på orienteringen.

Under gymnasietiden lade Josefin idrotten åt sidan och motionerade istället bara för nöjes skull. När hon efter gymnasietiden började studera på universitet i Oslo på deras läkarlinje fanns det inte ekonomi till gymkort och då blev löpningen istället ett billigare alternativ. Tillsammans med en kompis sprang Josefin fyra gånger i veckan och 2005 anmälde hon sig för första gången till maraton tillsammans med sin kompis där hon kom i mål på en mycket bra tid. Josefin fastnade direkt för det och sa att det här måste jag göra igen. Kompisens reaktion var dock den motsatta!

Kort därefter tog Josefin kontakt med en friidrottsklubb i Oslo, SK Vidar, och efter det har hon tränat på. Under studietiden låg dock studierna dock i fokus och under hårda perioder med pluggande fick tävlandet stiga åt sidan, då hon inte hade råd att avvara helger för det. Josefin studerade på läkarlinjen i Oslo i sex år, innan hon vid 2009 flyttade tillbaka till Örebro. Josefin hade dock redan 2007 gått med i IF Start för att hon ville kunna springa på SM. Där körde hon all sin träning själv utan tränare. På egen hand tog hon sig under 3 timmar på maraton och satte ett personligt rekord med 1 timme och 22 minuter på halvmaraton.

Vår tränare Mikael Kroon upptäckte Josefins talang och hörde av sig och som Josefin själv säger, tjatade, om att Josefin skulle komma och träna tillsammans med hans grupp i KFUM. Vid 2011 började Josefin träna med Mikael Kroons gäng och 2012 var första året som Josefin tävlade för KFUM Örebro Friidrott.

Det som fick Josefin att fastna för träningen med Mikael Kroon var det väl uttänkta träningsupplägget som gett resultat och att Mikael i sig själv är en fantastisk person som bryr sig om annat än bara resultat, utan även lägger vikt på att man som individ mår bra. Josefin säger att Mikael är väldigt kärleksfull och brinner för sårbara själar och ger allt av sig själv för sina aktiva. För Josefin är Mikael inte bara en tränare, utan även en väldigt nära vän.

Sedan Josefin har börjat träna med Mikael har hon satt personligt rekord på alla distanser. Hon kom med ett personligt rekord på 2 timmar och 54 minuter i maraton och nu har hon tiden 2 timmar och 43 minuter. Det är även maraton som Josefin ser som sin huvuddistans även om halvmaraton ligger henne nära om hjärtat också. Sedan träningen med Mikael har Josefin också introducerats till kortare distanser och har på det viset upptäckt att hon även har en viss snabbhet i kroppen, vilket är ovanligt bland maratonlöpare.

Vad gäller maraton är det både en fysisk och mental kamp enligt Josefin. Man måste ha ett mantra under loppet för att göra sig stark, men även ha en bra känsla för hur snabbt man skall öppna, för annars blir det tufft. Jag ställer frågan till Josefin om varför hon fastnat för just friidrotten och enligt henne är det till 80-90% hennes glädje till träningen. För henne är löpningen som meditation, samt att man hela tiden får nya utmaningar som man skall klara av. Josefin nämner som exempel att man överkommer olika former av intervallpass och att man sedan ser överföringseffekten till tävlingsresultaten.

Enligt Josefin är det genom idrotten hon är den person hon är idag. Den gör henne till en bättre och trevligare person, men till viss del även mer egocentrisk, då det krävs mycket fokus på sig själv för att kunna prestera inom elitidrott. Josefin vet dock att om hon har en dålig dag eller är sur på jobbet så är det träningen som är hennes bästa medicin, den är näst intill beroendeframkallande. Genom träningen har Josefin även träffat många människor som har helt andra livsöden, som hon inte hade träffat om inte hade varit involverad i idrotten. Ett exempel på detta är Hamid som ingår i hennes träningsgrupp som är ensamkommande. Att få träffa Hamid tycker Josefin har varit väldigt givande.

Under sin karriär har Josefin som bästa notering en 3e plats från SM i maraton i Stockholm och även en 3e plats på SM 3×1500 meter. Utöver dessa noteringar har Josefin även tagit två fjärdeplatser på SM i halvmaraton och en 6e plats på 10000m på bana också. De bästa minnena från sin karriär är SM bronset i maraton, där hon trots dåliga förhållande lyckades prestera mycket bra. Hennes distriktsrekord i maraton som hon satte i Frankfurt med 2.43 är också väldigt stort och det var extra roligt att hennes mamma var där på plats och hejade på. Josefin minns även sin sista tävling innan graviditeten där hon i mars 2016 sprang halvmaraton på 1 timme och 16 minuter i Haag i Nederländerna. Där sprang hon med sin rival, träningskollega och kompis Mikaela Kempii. Båda slog sina personliga rekord med råge och det skiljde bara 5 sekunder mellan dem vid målgång.  

Mikaela Kempii har varit väldigt viktig för Josefin då Josefin tror att hon inte hade varit lika bra utan den sporrning som Mikaela gett henne. Om Mikaela inte ställer upp får Josefin sällan någon konkurrens på lokala tävlingar. De tränar även mycket tillsammans och stöttar varandra i med och motgång (skador exempelvis). Josefin sticker dock inte under stolen med att det är roligt att vinna över Mikaela och att det är bittert att bli slagen. Dock gläds hon oerhört åt Mikaelas framgångar och tycker även att det är tråkigt just nu att Mikaela har skadebekymmer. Josefin säger att hon håller tummarna för att Mikaela snart skall vara tillbaka i slagkraftig form.

Jag ställer frågan till Josefin om varför hon är så duktig på att springa långt. Hon menar att det viktigaste är att hon gillar att träna, att hon har en hög högsta nivå och att hon håller hela distansen ut, vilket inte fungerar för alla. Hon är även mentalt stark på långa lopp och får detta genom sin tränare som hejar på eller genom målbilder. Målbilderna handlar om hur det skall kännas och vara och Josefin menar att man nästan kommer in i en trans. Hon brukar även dela upp loppet i olika etapper, där hon klarar olika delar av loppet.

Vi kommer in på ämnet varför det är så få tjejer som ägnar sig åt långdistans och enligt Josefin måste det finnas kvinnliga förebilder i klubben eller i stan. Det måste även finnas tillgänglighet till en träningsgrupp för intresserade. Just nu har vi endast Kroons grupp och hon menar att det kan vara svårt att ensam komma in där som tjej i tonåren. För Josefin är det dock inget problem då hon har mycket vana av att löpa med killar och ibland hänger hon även på ett gäng i Örebro AIK för att få lite draghjälp. Hon uppmanar dock tjejer att våga ta steget då det är en väldigt varm och trevlig grupp. 

Några viktiga lärdomar som Josefin dragit under sin karriär är att man inte behöver vara en supertalang när man är liten för att lyckas när man är äldre och att det är viktigt att ha roligt när man tränar, för att det annars blir väldigt svårt att hålla på med långdistanslöpning. Om man inte trivs med träningen blir det jobbigt varenda dag. Därför är det viktigt att man har en genomförbar plan med träningen som är rimlig. Då finner man harmoni i träningen och då kommer det bra resultat. Josefin betonar även vikten av att lyssna på sin tränare. Man skall vara lyhörd och våga göra det han eller hon säger och inte köra en massa grejer vid sidan av. Detta av respekt till tränaren och även för sitt eget bästa. Tränaren har lagt ner tid och planerat på ett genomarbetat sätt och det blir svårt att utvärdera och omforma träningen om man inte följt upplägget. Josefin menar även att kommunikationen är mycket viktig där man förmedlar skadekänningar eller andra bekymmer som hindrar träningen.

Till vardags jobbar Josefin på USÖ som specialist i Anestesi (narkosläkare). Där har hon jobbat sedan 2009 och trivs väldigt bra då det är ett roligt och varierande jobb med mycket nytt folk och goda arbetskamrater. På sin fritid kör Josefin gärna crossfit om träningsprogrammet tillåter, ett intresse som hon delar med sin fru Elisabeth. Hon gillar även att äta mat, träffa kompisar och att resa. Favoritresmålet är Grekland där Josefin varit 10-15 gånger. Idag bor Josefin på Norr här i Örebro med Elisabeth och med sina två barn Truls och Marte.

För Josefin är det viktigaste hos en tränare att man ser hela människan och inte bara atleten, där man har förståelse för övrig livssituation. Josefin säger att det finns 17000 sätt att bli bra på maraton, men att det inte hade gått med en tränare som inte haft förståelse för livssituation med jobb och familj. Hennes fru hade inte heller haft samma förståelse som hon har idag om hennes tränare Mikael inte hade fått henne att känna sig sedd också. Mikael har lagt ner vikt på att lära känna Josefins familj och detta har gjort att Elisabeth tycker att det är väldigt kul att vara åskådare och även att hon alltid känner sig välkommen. Josefin menar att det går att hålla på med elitidrott trots att man har familj och barn, bara att det är viktigt med noggrann planering och stöttning från sin partner.

Det som Josefin ser framemot mest nu framöver är nya personliga rekord. Det har varit både mentalt och fysiskt tungt att ta sig tillbaka efter graviditeten, som hon fick en förlossningsdepression efter. Där har träningen hjälpt henne att hamna på rätt bana igen.

Josefin avslutar sin intervju med att ge tre tips till yngre talanger på väg uppåt:

  •       Man behöver inte vara en supertalang tidigt, man kan lyckas ändå genom gediget arbete.
  •           Se till att ha roligt när du tränar, det är viktigt för att du skall klara av att hålla motivationen i längden.
  •      Följ alltid den träningsplan som du eller din tränare satt upp, då har du störst chans att utvecklas och utvärdera träningen på ett konstruktivt sätt.

Josefins personliga rekord:

800m: 2.14.16

1500m: 4.32

3000m: 9.38

5000m: 17.01

10000m: 35.12

Halvmaraton 1.16.43

Maraton: 2.43.40

Dennis-Fransson Bergetoft - Stavhopp

Dennis har under hela sin friidrottskarriär tävlat och tränat för KFUM Örebro Friidrott, men det var inte med friidrotten som det hela började. Mellan 3-10 års ålder ägnade sig Dennis mycket åt gymnastik, något som han själv säger har lagt en bra grund för hans friidrottssatsning. När Dennis slutade med gymnastiken började han leta efter en idrott som kunde ersätta denna och då föll sig friidrotten väldigt naturlig. Under sin första tid i friidrotten var han med i en bra träningsgrupp där han fick möjlighet att testa på alla grenar. Då hans kompis Per Drageryd som också hade utövat gymnastik nu ägnade sig åt stavhopp, tog det inte lång tid förrän Dennis själv fick testa på stavhoppet. Han hoppade 2m med en gång och det blev snabbt tydligt att stavhoppet passade Dennis som både var spänstig och smidig i sitt rörelsemönster, egenskaper som han också beskriver som sina största styrkor.

I början kombinerade Dennis stavhoppsträningen med träningen i sin vanliga träningsgrupp, men allteftersom gick han över allt mer och mer till stavhoppet. Under Jörgen Drageryds ledning tränade han där tillsammans med Per Drageryd, Sofie Hallström och Erika Drageryd, en grupp som han själv upplevde fungerade mycket bra. Dennis säger att han ser tillbaka på den träningstiden som en av de roligaste träningsperioderna i hans liv.  Alla i gruppen hade samma inriktning, alla var öppna och framåt och alla pushade varandra. I denna träningsgrupp tränade Dennis fram tills 16 års ålder, varefter den splittrades. Då gick Dennis tillbaka till sin tidigare träningsgrupp med Peter Forsell för att bedriva sina övriga träning och Dennis upplevde det som en mycket rolig och ambitiös grupp med många duktiga löpare, vilket inspirerade honom att själv ta sin löpning till en högre nivå. Idag ser Dennis löpningen som en av hans största styrkor. Från 15 års ålder tränade Dennis 6 gånger i veckan.    

Vid 18 års ålder kom Ulf Hammarberg till klubben och i början hade han endast hand om Dennis hoppträning, men efter utomhussäsongen det året tog Ulf över Dennis träning helt. Till en början var Dennis ensam med Ulf och det fungerade mycket bra, men han säger själv att det var uppskattat när gruppen fylldes på, med bland annat Rasmus Carlsson som gav honom bra sparring (även om han sög på att hoppa just då – säger Dennis med glimten i ögat).

Det var aldrig aktuellt med FIG för Dennis då han visste vad han ville läsa och att det inte skulle gå så bra att kombinera den inriktningen med ett friidrottsgymnasium. Han valde att studera på Tullängen (natur och teknik).

Dennis såg sig inte som någon jättetalang tidigt utan menar att mycket handlar om hårt jobb. Det första året med SM resulterade inte i några medaljer och då var han någonstans i mitten på Sverigelistan. Vid 16 års ålder kom han dock 3a inomhus och 2a utomhus och vid 17 års ålder kom han tvåa både inomhus och utomhus, ständigt slagen av den starke Simon Gyllensten. Dennis har även några tredjeplatser på SM för åldrarna P19-M22 och även ett guld i M22. Guldet för M22 ser han som den hittills största framgången i sin karriär, där han också satte personligt rekord med 5,03 under mycket dåliga vind-förhållanden. En mycket bra prestation med tanke på att han tidigare samma år spräckte en menisk i upphoppsbenet bara några dagar efter att ha klarat 5 m för första gången. Han opererades våren innan utomhussäsongen där han tog SM-guldet i M22.

Efter guldet i M22 blev det en platå i Dennis utveckling som dels berodde på skador, men även på mentala bekymmer som han tampades med under vintern och sommaren 2015. Hösten 2015 drog Dennis av 2 ledband i foten vilket höll honom borta från tävlingar under hela 2016. Han säger själv att skadorna inte var så svåra att ta sig igenom då det endast handlar om att man måste vara väldigt noga med rehabiliteringen och tro på att den fungerar och inte avbryta en plan. Man måste även vara vaksam på bakslag och vara redo att backa tillbaka lite i rehabiliteringen för att hämta upp det. Han menar att man helt enkelt måste acceptera att det tar tid och att man successivt måste jobba sig igenom det.

Enligt Dennis är de mentala problemen en annan historia. Tidigare hade han alltid extremt höga förväntningar inför varje hopp-pass och gick det inte klockrent uppstod mycket frustration. Han upplevde att det blev ännu mer frustrerande när kroppen gick fram fysiskt (något som han upplevt utvecklats mycket genom träningen med Ulf), samtidigt som hoppningen inte hängde med riktigt. Idag, efter att Dennis har tagit tag i sina mentala hinder vet han vad en viss känsla beror på när den uppkommer och också varför den kommer. Det kan vara allt ifrån störningar när han hoppar till att hantera ett dåligt hopp, ett dåligt hopp-pass eller en månad av dåliga hopp-pass. Tidigare upplevde han det som mycket jobbigare under tävlingssäsong då han jämt på träning kände att han fick svart på vitt hur han låg till när han hoppade med full ansats. Detta är något han hanterar mycket bättre idag, då han förstår att man ibland har bättre och sämre dagar och att resultaten på träningen inte alltid speglar hur det kommer gå på en tävling. 

Inomhus-säsongen som varit nu 2017, ser han som sin bästa säsong, även om det inte blev något personligt rekord. Han säger att han varit väldigt stabil och att 5 m inte längre är en stor grej utan att han nu siktar högre. 4,95 och uppåt är något han skall kunna ta i alla tävlingar med okej förhållanden.  Dennis menar att fler hopp med bättre inställning på träningen också ger bättre resultat. Om man skall träna bort något tekniskt som är invant, är det bara att repetera och nöta tills det verkligen sitter i ryggmärgen. Det finns inga genvägar. Under större tävlingar när det är mycket press går man enkelt tillbaka till bekväma mönster och Dennis kände att han under ISM hoppade sämre tekniskt då han återgick till tidigare mönster. Han menar dock att det tekniska tränandet har hjälpt mycket då han inte föll tillbaka så mycket som han brukat göra tidigare. Han påpekar dock att han var mycket nöjd med sin insats under SM som resulterade i en 4e plats.

Gällande Dennis studier pluggade han efter Tullängen på Örebro Universitet till byggingenjör i 3 år. Kort efter utbildningen fick han jobb som projektör, ett jobb som han ägnade sig åt i 2 år som innefattade produktion av ritningar, inköp och drift av projekt. Efter det jobbet jobbade Dennis i ett halvt år som konstruktör där han ritade och räknade på konstruktioner. Nu har Dennis bytt jobb igen och skall precis börja på en arkitektfirma som heter Arcona Byggprojektering.

Utöver friidrotten tillbringar Dennis mycket tid med sin sambo som han bott tillsammans med sedan februari. Han gillar även att spelar trummor och har ett trumset hos sina föräldrar. Bilar är även något som intresserar Dennis.

Dennis vill avsluta med att betona personer som varit väldigt viktiga för han idrottssatsning och dessa är Jörgen Drageryd, Ulf Hammarberg och hans familj. Han vill även ge några tips till yngre aktiva på väg uppåt.

Dennis tips till yngre aktiva på väg uppåt i sin idrottssatsning:

  • Inse varför du är på träningen – Det är för dig själv och inte för någon annans skull
  • Det spelar ingen roll hur mycket talang du har om du inte är villig att lägga ner energin och tiden.
  • Det är bara idrott – Sätt inte för stor press på dig själv. Du skall ha mål och jobba för det hårt och vara målmedveten. Världen går inte under för att det går dåligt. Ha en mer avslappnad inställning. Man kommer ha toppar och dalar. Det är bara att bryta ihop och komma igen – Det är så man hanterar det.
  • Mental styrka handlar inte om att man aldrig misslyckas, utan det handlar om hur snabbt/bra man hanterar och kommer tillbaka efter ett nederlag.

Meriter:

Två 4:e-platser på SM ( 2012 inne & 2017 inne)

Ett gäng 5-7 platser SM

Ett guld (PB 5,03), 2 brons M22

Tre silver & ett brons P17

 

PB inne 5,03 Gävle 2014

PB ute 5,01 Växjö 2017

Albin Lager (fd medlem) - Diskus

KFUM Örebro Friidrott är Albin Lagers moderklubb, där han började vid 10-11 års ålder. Med en mamma som varit med i volleybollandslaget och en pappa som varit duktig i skidåkning, blir det tydligt att Albin kommer från en idrottsintresserad familj. Albin säger själv att han testade en rad olika idrotter innan friidrotten, men att han aldrig tyckte om att vara beroende av andras prestationer. Därför lockade friidrotten honom, en idrott där han själv ansvarade för sin egen prestation.

Vägen till diskusen som idag är Albins gren var inte självklar. Han testade de allra flesta grenarna förutom häck, stav och långdistans. De grenar han fastnade för tidigt var kula, längdhopp och höjdhopp. Albin säger dock att han under största delen av sin friidrottskarriär hindrats av att ha hopparknän, vilket är en anledning till varför han sökte sig till kast och slutligen diskus, där skadan inte begränsar träning/tävling på samma sätt. 

Under sin tid i KFUM tränade Albin med Angelica och Sandra Brus, ett samarbete som han tyckte fungerade väldigt bra. Med kulan fick han hjälp av Sören Nordén från Wedevåg. Vid 15 års ålder kom Albin in på FIGet i Karlstad som sprinter. Han valde dock att satsa på diskusen och hade under hela FIGet hjälp av tränaren Anton Leion, en tränare som han uppskattade mycket. Albin säger att hans tid på FIGet var mycket givande och rolig, med mycket träning och en bra träningsgrupp där alla sporrade varandra. Enligt Albin gav hans tid på FIGet honom även mycket teoretisk bakgrund i träningslära som han senare dragit nytta av, framförallt under föregående år då han inte hade någon tränare. På FIGet upplevde han även att betoningen lades på hela människan och att det var viktigt att man även skulle må bra utanför idrotten.

Efter tiden på FIGet var det ett naturligt steg för Albin att flytta tillbaka till Örebro för fortsatta studier och idrottssatsning. Med en framgångrik säsong bakom sig känner Albin nu att det är dags att ta sin idrottsatsning ett steg vidare och han har därför inlett ett samarbete med diskustränaren Ulf Ankarling som själv varit en duktig diskuskastare. De var tidigare träningskamrater i Karlstad och samarbetet har successivt blivit mer och mer seriöst. Det är Ulf som lägger upp träningen, men det är ett ständigt bollplank mellan dem för att komma fram till det optimala upplägget. Albin känner att han har en del kunskap om hur han svarar på träning, men när det gäller teknik så har han full tillit till Ulf och det har fungerat mycket bra. Just nu arbetar de med Albins vänsterarm som flänger för mycket. De strävar efter en mer kontrollerad kastning.

Anledning till att det nu känns så bra med träningen tror Albin beror på att han la en så bra grund med uppbyggnaden förra året. Nu har han bara fokuserat på att bli ännu bättre baserat på den grund han la föregående år. Han drog även mycket lärdomar förra året om vad som fungerar och inte fungerar och han tycker att det har tagit honom framåt.

Det som sporrar Albin i hans idrottande är att han har full tro på sig själv som diskuskastare och att han kan nå riktigt långt. Sedan tycker han att det är riktigt roligt också. Han tror att han nästa steg i satsningen är att bygga ett nätverk runt omkring sig med mer spetskompetens, exempelvis med lyfttränare.

Utanför idrotten menar Albin att det är viktigt att det känns stabilt och att han har en strukturerad tillvaro för att kunna prestera kontinuerligt under en längre tid. Han studerar till civilingenjör i datateknik och utanför studier och träning umgås han med kompisar och spelar tv-spel för att kunna slappna av. Albin menar att han aldrig skulle kunna klara av att bara träna utan att det är bra att ha något vid sidan av. Han tror att han hade tränat sönder sig annars.

Gällande strategier för att prestera på tävling brukar Albin alltid äta 1 kg godis innan tävling, tacos kvällen innan och att ha full fokus på vad som komma skall. Han menar att det går bättre när han bara går in och kör och inte sätter press på sig själv genom att sätta upp mål.

Till yngre som är på väg uppåt vill Albin ge tre tips:

1: Våga pusha sig själv. Man skall träna så att varje träning är den sista.

2: Man kommer väldigt långt på stark vilja. Våga tro på dig själv.

3: Stabil tillvaro

Albin Lagers Meriter:

Personbästa: 52.04

Vunnit två ungdoms-SM i diskus

Brons på JSM 2014 i diskus

8e placering på senior-SM

Nordiska mästerskapen 2014 – Placerad på 4e plats

Två ungdomsfinnkamper vid 2012-2013

Fanny Ernestam (fd medlem) - Tresteg

Fanny Ernestam började med friidrott vid 8-9 års ålder. Hennes föräldrar märkte tidigt att hon var mycket snabb som liten och när pappa Michael fick nys om den kuliga hoppgalan som arrangerades i Örebro tvekade de inte att anmäla sig. Fanny säger att hon då var klubblös och att hon var väldigt nervös, men att det gick väldigt bra och att det märktes att hon var ”studsig” av sig och hade talang för hopp. Kort efter den kuliga hoppgalan fick hon plats i en träningsgrupp i KFUM Örebro Friidrott, vilket gav henne möjligheten att testa på flera olika grenar. Hon fastnade först för längd, 60m och 200 meter, där längden var den roligaste grenen.

När Fanny senare testade på tresteg föll det sig väldigt naturligt för henne. Hon fattade rytmen och rörelsemönstret snabbt, medan det var svårare för andra barn att ta till sig rörelsemönstret. Vid 11-12 års ålder testade hon tresteg på distriktsmästerskapen och vann också. Hon insåg då att hon hade fallenhet för grenen, men också att den var väldigt roligt. Det var dock vid 13-14 års ålder då hon första gången hoppade över 11 meter, som hon insåg att tresteget var någonting hon verkligen kunde bli bra på. Vid 13 års ålder satte hon Svealandsrekord.

Fanny kommer från en mycket tränings- och idrottsintresserad familj, dock är det ingen av hennes föräldrar som satsat på idrotten på samma sätt som henne. I hennes familj är de fyra syskon där en av hennes systrar är bra på discodans och där hennes bror spelat mycket fotboll. Utöver friidrotten spelade Fanny även fotboll fram tills 12 års ålder, men friidrotten tog sedan över allt mer och mer.

Fram till 15-16 års ålder tränade Fanny med sin träningsgrupp i KFUM, där träningen innefattade god sammanhållning med många kompisar i gruppen och väldigt hård träning. Hon upplevde det som en väl fungerande ungdomsgrupp. Hon insåg dock att hon behövde ta sin satsning vidare och få mer individuell träning som passade den gren hon ville fördjupa sig i. Därför inledde hon för ca 2 år sedan ett samarbete med Jonas Anshelm i Uppsala, ett samarbete som hon upplever har fungerat bra, men att det ibland är svårt att samköra och att träningen ibland blir lite ensam. Dock ser hon även detta som en fördel då hon kan träna när det passar henne och att hon därför inte behöver vara så flexibel.

För att prestera när det gäller säger Fanny att hon försöker tänka så lite som möjligt och sysselsätta sig med annat fram till tävling. Hon menar även att det är viktigt med rutiner för henne i uppvärmningen. Hon värmer alltid upp på samma sätt och har sina övningar som fungerar för henne. Enligt Fanny är det även viktigt att ha annat att tänka på även utanför friidrotten och att den inte är allt. Man måste hinna med familj, kompisar och skolan. Hon känner att hon inte vill gå ”all in” utan även ha fokus på andra aspekter i livet.

Personer som varit viktiga för Fanny i hennes utveckling är hennes föräldrar som alltid stöttat henne och poängterat att hon skall hålla på för att det är roligt och att det är för hennes egen skull hon gör det. Fanny säger även att de tränare hon haft i yngre åldrar varit viktiga för henne.

Idag pluggar Fanny på Thorén Business School i ekonomi och hon är inne på sitt sista år. Hon var aldrig intresserad av att gå på FIG då hon ville ha lite distans från friidrotten. Vad hon skall göra i höst vet hon inte ännu men hon funderar på ett pluggfritt år där hon kan jobba och träna och tänka efter vad hon verkligen vill göra. Hon har även funderat på att senare flytta till en annan stad för att få en nystart.

Det som motiverat Fanny är att hon tycker att tresteget är väldigt roligt och att hon var full tro på sig själv som trestegshoppare och att hon vill sträva efter att nå sin fulla potential. Fanny säger att hon under åren lärt sig att lyssna på sin kropp och acceptera att den ibland behöver vila. Under ett år när hon var yngre tävlade hon trots skadebekymmer och det tog bort glädjen från idrotten, något hon lärde sig mycket av.

Fanny avslutar intervjun med att ge tre tips till yngre förmågor på väg uppåt som vill nå sina drömmar:

1: Gör det du tycker är roligast och lyssna på dig själv.

2: Ta det inte på för stort allvar utan fokusera på att ha kul för då går det bäst.

3: Träna och tävla inte för någon annans skull utan för din egen skull.

Fannys Meriter:

PB: 13.19

1 SM guld på stora SM

1 SM silver på stora SM

1 SM brons på stora SM

7 raka USM/JSM guld

5:a ungdoms VM

2 segrar i ungdomsfinnkampen

1 Finnkampsstart